Ingenting är längre som förut

När det här numret av Screen&Marknaden når sina läsare är det bara ett par dagar kvar till det amerikanska presidentvalet; tisdagen den 8 november. Det är ett historiskt val, eftersom USA förhoppningsvis får sin första kvinnliga president i Hillary Clinton. Alternativet i form av Donald Trump förskräcker de flesta av oss. Det är lite kusligt att hat-politiken har nått ända upp till presidentvalsnivå. Fast det amerikanska statsskicket är lite annorlunda; där sonen kan efterträda pappa Bush som president och där presidenthustrun blir president. Det är en form av nepotism, som man nog ska se upp med.

Så här års är det inte bara träden som skiftar i allsköns färger, för att slutligen stå där kala i höstrusket. Så här års är det också dags för Nobelpris-utnämningar och det brukar vålla lite höjda ögonbryn; så även i år när Nobelpriset i litteratur gick till den 75-åriga amerikanska sångaren, poeten, textförfattaren och ikonen Robert Allen Zimmerman; alias Bob Dylan.
Beslutet väckte känslor som aldrig tidigare; somliga menar att Svenska Akademin, som beslutar om vem som ska få priset i litteratur, var helt ute och cyklade, medan andra hyllade deras val som modigt, insiktsfullt och tidsenligt. Själv har Bob Dylan, som inte bett om priset, inte yttrat sig, vilket i sin tur också väckte känslor.

Personligen tycker jag bra om Akademins val, men de får kanske acceptera att det gick till någon som helt enkelt inte är intresserad av att ta emot det, för att det för honom finns andra värden här i livet. Åtminstone tror jag det, när jag försjunker i hans varma texter, hesa röst och vemodiga munspel.

Jag har tidigare berättat om hur jag förr kunde bolla mina ledare med min gode vän och mentor Bertil, som tyvärr gick bort i början av året. Den här gången har jag pratat med ett av hans barnbarn; Therese, per telefon och det samtalet handlade just om det amerikanska presidentvalet och Bob Dylan som Nobelpristagare. Trots en stor åldersskillnad var vi väldigt överens i det mesta.

En fråga som vi inte dryftade, men som jag vet att företagare i allmänhet har en hel del åsikter om är offentlig upphandling. Den offentliga sektorn upphandlar årligen varor och tjänster för mer än 600 miljarder kronor.
Lagen om offentlig upphandling (LOU) har tillkommit för att reglera hur köpare och säljare ska agera i den processen. Visionen är att det offentliga ska kunna få maximal kvalitet till minimala priser, men det är och förblir en vision, för att inte säga utopi. För självklart sjunker kvaliteten i takt med att priset sjunker och seriösa företag vill inte förknippas med undermåliga produkter.

I förlängningen kan det medföra att alltfler seriösa företag inte vill lägga ner tid och kraft på att delta i upphandlingar, vilket i sin tur ökar manöverutrymmet för de mer oseriösa aktörerna. Den offentliga sektorn riskerar att måla in sig i hörnet och enbart ha att välja mellan dåliga eller sämre produkter och tjänster; mellan pest och kolera.

Kanske något för våra politiker att tänka på. Eller som Bob Dylan sjunger; The times they are a changing och ingenting är längre som förut.

Lars Knapasjö
chefred/ansvarig utgivare