När svaghet blir en styrka

Går det att lita på ett företag som säger att det tar socialt ansvar? Många säger nej. Man vet ju att det bara är en förklädnad. Men är det så? Visst, ibland är det alltför tydligt att företag som talar om sitt engagemang i miljöfrågor och sociala frågor inte har sopat rent framför egen dörr; korruptionsskandaler, omotiverat höga bonusar eller andra missförhållanden dyker upp.

Men fundera ett slag. Det kanske finns ett annat perspektiv; de företag som faktiskt låter bristerna skina igenom kan vara de som har de sundaste normerna och värderingarna, samtidigt som de aldrig tilldelas priser för Bästa CSR-kommunikation eller hamnar på listor över de Mest etiska företagen.

Jag tror att man måste förstå företag från insidan för att ha fog för omdömen om vem som tar ansvar och inte. Det handlar om människor, företagskultur, styr- och incitamentssystem samt förmågan att se och förstå konsekvenserna av det man gör. Som forskare får man ibland möjlighet att se och studera företag inifrån. Det är ett privilegium. I Sverige finns en tradition av relativ öppenhet mot forskare. I ett land som USA skulle många forskare bara kunna drömma om att få komma in i en organisation och få studera dess etik från insidan. Företagen där är redigerade storheter. Det tillrättalagda och officiella blir den enda bilden. Till och med en forskare blir ett potentiellt hot mot denna verklighetskonstruktion.

Från min forskarhorisont har jag kunnat studera några svenska detaljhandelsföretag inifrån. De har i alla fall i någon mening vågat blotta sig och låta mig och mina kollegor få en inblick; inte minst i vårt senaste forskningsprojekt kring styrning av hållbarhet i detaljhandeln.

Det vi finner är inte perfektion. Men vi finner en ärlighet som är förtroendeingivande. Vi finner personer som tar frågor om hållbarhet på allvar och gör sitt bästa för att organisationen verkligen ska arbeta och leva upp till idealen.
Det bådar gott. För om människorna i ett företag är hyggliga och arbetar för att förverkliga sina ideal finns det skäl att tro att företaget kommer att präglas av det. Om de verkligen får det inflytande de förtjänar är en annan fråga. Men de finns, liksom tron och viljan att arbeta för ett företag som faktiskt gör gott.

Vi som studerar etik och socialt ansvar i näringslivet får inte glömma vårt eget ansvar för våra beskrivningar av verkligheten. Det är lätt att peka finger åt och finna brister hos dem som inte talar så mycket om sitt ansvar men som kanske ändå tar det utan att vi ser det. I företag som vågar visa upp sina hållbarhetsprocesser fastän de inte är fullkomliga är det också lätt att finna fel.

Vi bör fundera ett slag. Är det inte företag som vågar visa att de inte är perfekta men som ändå försöker som är värda störst respekt? Någonting säger mig att de mest trovärdiga människorna, och företagen, är de som vågar visa sina svagheter.

Magnus Frostenson
Docent i företagsekonomi
Örebro och Uppsala universitet

Föreläsare/krönikör på Handels Utvecklingsråd