För höga krav på digitala pedagoger?

Den virtuella världen glider in i vår vanliga verklighetsvardag. Vi talar om företeelserna som om de finns – fast de egentligen enbart är funktioner. De är inga riktiga objekt i traditionell mening.
För många år sedan fanns ett psykologprogram, kallat Eliza, som distribuerades vilt. En virtuell psykolog om man så vill, som egentligen bara upprepade nyckelord i det man skrev. Exempel: ”Jag tycker att mina barn är elaka”, skrev användaren och Eliza svarade ungefär: ”Du upplever att dina barn är elaka.”

För 7-8 år sedan skrev jag om den digitale väktaren. Det handlade om digital övervakning av företagens servrar och ledningar, där vartenda hackningsförsök eller digital felparkering loggas. I den digitala världen syns inte hoten på samma sätt som om någon kommer in med en yxa i företagets reception och frågar efter VD.

Jag tänker på detta eftersom det kommit en doktorsavhandling om virtuella pedagogiska karaktärer. Det handlar om datorgenererade karaktärer i pedagogiska roller: virtuella instruktörer, handledare och lärkompanjoner. De blir allt vanligare i vårt digitala samhälle. De finns nu i lärprogram från förskola till universitet, liksom i bredare utbild-
ningssammanhang i form av medicinska rådgivare, personliga tränare, informatörer etc. De har också sedan länge förekommit inom edutainment och infotainment.

I avhandlingen Embodied Pedagogical Agents – From Visual Impact to Pedagogical Implications diskuterar Magnus Haake, Institutionen för Designvetenskaper, Lunds Universitet, om psykologiska, kognitiva och sociala aspekter hos virtuella karaktärer i pedagogiska sammanhang. Magnus Haake visar bl a att kraven på dessa pedagogiska avatarer är betydligt högre nu, än vid tiden för Elizas segertåg. Vi blir mer motiverade och engagerade i vår studiesituation om vi gillar den virtuella läraren.

– Det kan finnas viktiga samband mellan visuella och sociala egenskaper hos de pedagogiska karaktärerna och egenskaperna hos användaren, skriver Magnus Haake.

För matchningen mellan eleven och den pedagogiska karaktären reproduceras stereotypa föreställningar från det vardagliga samspelet mellan människor på samma gång som stereotypa föreställningar från traditionella media.

– De virtuella pedagogerna har samtidigt möjlighet att utmana våra invanda stereotyper.

Som ett verktyg för forskare presenteras också ett ramverk för en visuell (grafisk) designrymd. Detta ramverk kan stödja utformning av användarutvärderingar som ofta blir osäkra på grund av att man inte kontrollerar olika visuella variabler. I samband med användarutvärderingar lyfter avhandlingen också fram problemet med föreställningen om the User, dvs. en genomsnittlig, standardiserad användare.

– För att upptäcka viktiga samband mellan egenskaper hos agenten och egenskaper hos användaren, är det ofta viktigt att identifiera relevanta undergrupper av användare i stället för att betrakta hela användargruppen som en medelvärdesbildad användare.

Så – allt kan inte bygga på genomsnittsanvändare. Spännande är också att Magnus Haake ser möjligheter för visuella virtuella agenter att få en viktig roll som forskningsverktyg. Magnus Haake poängterar att vi inte ska se de virtuella pedagogerna som ett hot, utan som komplement. Dessutom lär inte de virtuella pedagogerna bli så bra att de drar med sig oss – utan deras framtid bygger på att vi vill använda dem.

Magnus Haake ställer också frågan om varför vi har så stora krav på de virtuella pedagogerna. Han påminner oss om att de mänskliga pedagogerna är just det, mänskliga, med allt vad det innebär av fel och brister och konstigt beteende.

Text; Uffe Berggren