Plus, minus … noll

Publicerad
2015-10-16
Skribent
Redaktionen
Ämnen
Ledare

Året var 1992 och det rasade en finans- och fastighetskris i landet. Arbetslösheten skenade och spekulationen kring kronan tog rejäl fart. Med en fast växelkurs tvingades Riksbanken höja styrräntan till 500% onsdagen den 16 september 1992. Det förklarades, att det inte fanns några gränser för hur långt Riksbanken var beredd att gå för att försvara kronans fasta växelkurs och värde. Efter tre dagar hade det lugnat sig och 500%-räntan togs bort, men spekulationerna kom tillbaka och den 19 november 1992 var Bildt-regeringen tvungen att överge den fasta växelkursen och låta kronans värde flyta.

Året därpå, 1993, infördes ett inflationsmål, som hamnade på 2%; detta för att samhället i stort och främst arbetsmarknadens parter ska kunna veta på ett ungefär hur stora prisökningar som kan förväntas de närmaste åren. Om inflationen är lägre än målet kan Riksbanken sänka ränta och tvärtom ifall inflationen blir högre.

Det var då; idag har vi ingen 500%-ränta, utan en minusränta på -0,35% och det som ett resultat av att Riksbanken försöker pricka rätt på inflationsmålet. I princip får vi med andra ord betalt för att låna. Fast är det egentligen så bra?

I början av september skrev Lars Jonung, professor emeritus vid ekonomihögskolan i Lund, en debattartikel i DN med rubriken; Minusräntan bäddar för ny svensk finanskris.
Han påpekar, att Riksbanken år efter år missat inflationsmålet på 2% och inte ens nu med en minusränta, så tycks man vara i närheten av att lyckas. Snarare tvärtom för enligt SCB fortsätter konsumtionspriserna att falla och därmed även inflationsförväntningarna.

Lars Jonung menar, att styrräntan är ett trubbigt instrument när det handlar om att fallande råvarupriser, automatisering, teknikutveckling, digitalisering och globalisering pressar priserna nedåt. Räntan spelar inte ens på samma planhalva som de här prispåverkande faktorerna. Riksbanken bör, enligt Lars Jonung, behålla räntevapnet, men inflationsmålet borde vara mindre precist och med återinförda toleransintervaller.

När Riksbanken nu försöker finjustera ränta i syfte att pricka rätt på 2%-målet, så är risken stor att man tappar i trovärdighet när detta ständigt misslyckas. Samtidigt som landet riskerar en ny finanskris på grund av hushållens skuldsättning som hela tiden stiger och en fastighetsmarknad där priserna stiger på ett sätt, som kan liknas vid den typ av bubbla som sprack i USA år 2008 när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs.

Dessutom måste det finnas en balans mellan inflationsmålet på ena sidan och företagens och hushållens skuldsättning på den andra sidan. För trots allt går det ganska bra för Sverige; ja, kanske inte i fotbolls-EM, men nationalekonomiskt med en BNP som sakta, men säkert stiger och det ska vi vara glada för.

När det gäller fotbolls-EM får vi väl hoppas att Hamrén och Zlatan vänder på skutan, kanske 500% och hamnar på medaljplats.

IMG_4691

Lars Knapasjö
chefred/ansvarig utgivare